Travian

Bakgrund
Travian Àr ett webbaserat online spel. Alla spelare i spelet Àr verkliga mÀnniskor, sittande runt om i Sverige (och Àven utomlands). Spelet bygger pÄ att styra byar och arméer och skapa sig sÄ stor makt som möjligt pÄ alla tÀnkbara sÀtt.
För att skydda sig bildar man allianser med andra spelare och lovar att stÀlla upp pÄ varandra vid svÄra tider.
Texten kom sig av att vi i vÄran lilla allians hade börjat bli pressade av större och starkare allians av spelare, och den förtvivlan jag kÀnde i att inte vÄga hjÀlpa mina allierade. Detta och vetskapen om att min tur snart var kommen utmynnade i denna text.
För mĂ„nga kan det verka frĂ€mmande att ha kĂ€nslor för nĂ„gon/nĂ„got i en fiktiv vĂ€rld i en dator, men fundera dĂ„ pĂ„ varför det samtidigt Ă€r okej att ha kĂ€nslor för en fiktiv karaktĂ€r i en bok du lĂ€ser. I en bok Ă€r ditt verkligt personliga engagemang endast sjĂ€lva blad-vĂ€ndandet, medan i ett spel byggs berĂ€ttelsen upp och Ă€ndras baserat pĂ„ dina beslut och dina handlingar. Men jag kan hĂ„lla med om att det Ă€r rĂ€tt fĂ„nigt.

Texten fick mycket beröm av spelarna nÀr jag lade ut den pÄ spelets forum. Jag hoppas du ocksÄ kommer att gilla den.
Behöver kanske inte nÀmna att jag har slutat spela spelet, detta dÄ jag inser att jag gillar uppbyggande av byar, men krigandet suger.

En hövdings tankar om de ungas stridslystenhet.

En nordvĂ€stlig vind fick dom gula lockarna i hans hĂ„r att vaja till. FrĂ„n utkiken uppe pĂ„ palisaden kunde han se den ensamma budbĂ€raren pĂ„ vĂ€gen, i skritt försvinna bakom krönet. Det var med sorg han sĂ„g efter honom. Sin bĂ€sta hĂ€st hade han gett till honom och förnödenhet och guld lĂ„ngt över det som var brukligt. ÄndĂ„ visste han att det var för lite. Det mannen hade bett var han inte villig att ge. Dom regntunga molnen började sakta slĂ€ppa sina droppar dĂ„ han tog sig ner pĂ„ stegen och begav sig mot hövdings boningen.
3 byar och dÀrmed ocksÄ 3 hövdingar hade budbÀraren besökt, men i alla fick han samma nekande svar. Han visste att Àven de andra hövdingarna, liksom han sjÀlv, nu stod med skam och förbannade sig över sin feghet, men vad skulle dom göra? Dom var allt för smÄ och utsatta för att ge sig in i ett kriget dom sannolikt inte kunde vinna. Det var en ung krigarfurste som hade anfallit, helt oprovocerat, den lilla byn tidigt i gryningen för 5 dagar sedan. Ytterst fÄ mÀn och pojkar hade fÄtt behÄlla livet. Armen pÄ 50 mÀn hade drÀpts med lÀtthet framför ögonen pÄ sina kvinnor och barn. VÄldtÀkterna pÄ kvinnor och Ànnu inte mogna flickor hade pÄgÄtt lÄngt in pÄ kvÀllen. PÄ morgonen nÀr dom fÄ bybor som hunnit fly ÄtervÀnde till sin by var stora delar av boningshusen brÀnda. Flera av soldaterna hade inte ens hunnit dra vapen. Dom lÄg krossade under dom tunga bjÀlkarna i Baracken som blivit trÀffad av katapulternas stenar. Flera av kvinnorna som fÄtt tillfredsstÀlla fiendens, som det verkar omÀttliga sexaptit, lÄg apatiska hopkurade med sönderrivna klÀder framför sina nedbrÀnda hus. Flera av dom hade sin döda man liggandes bredvid och sina grÄtande barn i famnen. Allt detta berÀttade budbÀraren dÀr han stÄtt mitt i byn och frÄgat om hjÀlp att försvara byn mot ytterligare plundringstÄg, eller Ànnu hellre, dra samman en arme och krossa denna unge furste. MÄnga av Ähörarna grÀt och bland mÀnnen i byn vÀcktes ilska och hat mot det som gjorts.
Som hövding hade han det tunga beslutet att ta stĂ€llning till alliansen skrifter. Visst stod det att man skulle stötta och hjĂ€lpa, men till vilket pris? Även om dom skulle vinna en strid mot denna arme, vad skulle det skapa. Det hela skulle eskalera och snart skulle en Ă€n större arme stĂ„ utanför deras portar och Ă€n fler goda mĂ€nniskors liv skulle gĂ„ till spillo. Detta var inget han ville riskera. Han lovade budbĂ€raren stöd av förnödenheter, men visste samtidigt att det var en ynklig tröst. SjĂ€lv skulle han behĂ„lla sĂ„ mycket att han kunde förstĂ€rka sina egna försvarslinjer i första hand.

"Att strida gav bara tÄrar, till och med för segraren." Detta hade hans far sagt till honom dÄ han som ung fick ta över tronen efter honom. Han hade dÄ sagt till sin far att han förstod, men precis som fadern misstÀnkte var orden luddiga.
Han mindes hur han nĂ„gra mĂ„nader efter invigningen som hövding gjort en rĂ€d mot en mindre by. Han hade gjort felaktiga beslut innan och deras egna förrĂ„d hade börjat tyna. Ett plundrings-tĂ„g skulle rĂ€dda dom frĂ„n hunger den stundande vintern. En spejare hade konstaterat att byn hade minimalt med soldater och saknade skydd. Redan vid stormningen mot byn mĂ€rkte de med glĂ€dje deras stora övertag. Förvirringen i byn blev total och dom fĂ„ soldater som kĂ€mpade mötte en sĂ€ker död. En ung soldat av dom egna fick en pil genom strupen vid stormningen och ett fĂ„tal till blev nedstuckna vid svĂ€rdsdueller inne i byn. Men förlusterna var fĂ„ och gudarna log mot dem nĂ€r dom visade dom vĂ€gen till vĂ€lfyllda magasin. Hans starka och unga krigar bĂ„gnade under dom tunga bördorna nĂ€r dom begav sig hemĂ„t. ÄndĂ„ kunde dom inte ta allt med sig, sĂ„ mycket fanns i lagren i den lilla byn. Utanför byn sĂ„g han hur den skadade soldaten nu sĂ€ckat ihop mot en sten. Pilen stack fortfarande ut frĂ„n halsen i ett stort blödande sĂ„r. PĂ„ grimaserna sĂ„g man hur han hade svĂ„rt att andas. Det var lite dom kunde göra för honom, och han skulle inte klara resan hem, sĂ„ de beslöt att lĂ€mna honom, trotts vetskapen om att han skulle bli lemlĂ€stad av de fĂ„ överlevande i byn. Detta som hĂ€mnd för vad dom gĂ„tt miste om och vad hans arme hade gjort mot byn.
Dom möttes av jubel och glÀdje nÀr dom ÄtervÀnde med det stora bytet. Hans dÄ gravida fru mötte honom med öppna armar och glÀdjetÄrar. PÄ kvÀllen slaktade dom 30 grisar, 10 fÄr och 80 hönor till den stora segerfesten. Trubadurerna sjöng och dansade och alla var glada. Han sjÀlv satt pÄ sin tron vid hövdings bordet med sin fru och skrattade och Ät. Mitt under festen kÀnde han hur nÄgon ryckte i hans klÀder. Vid hans sida stod en liten yngling. Kunde inte varit mer Àn 4 vintrar gammal. Han tittade frÄgande pÄ pojken som vÀnde sitt barna-ansikte mot honom och sa "Var Àr min pappa? Varför fÄr inte han vara med pÄ festen?". En kvinna kom springande med tÄrfyllda kinder, tog upp pojken i sin famn, ursÀktade sig och försvann. Han sÄg att ytterligare tvÄ kvinnor stod en bit bort och de alla tre gick bort frÄn festen. Han visste vem pojken var. Det var soldatens son, han som dom lÀmnat utanför byn med pilen i halsen. Dom tvÄ övriga kvinnorna var fruar till tvÄ av dom andra stupade soldaterna. Alla hade dom barn hemma. Barn som aldrig mer skulle fÄ trÀffa sina fÀder igen.
Det var detta hans far ville ha sagt. "Att strida gav bara tÄrar, till och med för segraren." Han insÄg nu att hans unga frus segerkram var ingen segerkram. För henne kunde han förlora hur mycket vete och jÀrn som helst, bara han sjÀlv kom levande hem skulle hon omfamna honom lika stort.
Ytterst fÄ rÀder mot mindre byar hade gjorts efter detta. Alltid hade det varit mot byar helt utan försvar. NÄgot mer blod var han inte beredd att betala, varken fiendens eller nÄgot av sina mÀns blod. Hellre hungrig Àn att riskera ytterligare en soldat. SÄhÀr pÄ Älderns höst hade han en av dom snabbast vÀxande byarna, men fÄ av resurserna gick Ät till att smida vapen för en attack. IstÀllet satsades stora resurser pÄ fortsatt tillvÀxt. Den militÀra delen bestod av försvarsmurar, rustningar och sköldar till sina soldater. Kom fienden skulle blod spillas, men han hade lovat sig sjÀlv att aldrig mer var den förste parten att initiera blodsutgjutelse.

Design downloaded from Free Templates - your source for free web templates